Liv Ringström

#METOO
Vad ska man egentligen säga? Jag ser hur det delas överallt, hur kvinnor berättar om hur dom fallit offer för övergrepp. Sexuella övergrepp. Men förutom att jag ser kvinnor som står upp och berättar så ser jag också personer, många män som vrider deras historier, som inte tror på dom och säger att mycket är påhitt för att dom vill ha lite uppmärksamhet. Rent spontant tänker jag att han/dom ska ha en fet jävla käftsmäll, men sån är jag. 

Vi ska prata om övergrepp på dom olika sätten. Jag minns i skolan när killarna brukade springa in i tjejernas duschar, jag minns när killarna brukade peta och känna på tjejer samtidigt som dom skrattade och inte förstod ett skit av dom sysslade med och jag minns alla frågor dom ställde om ens sexliv och vad man tycker om det ena och andra. Egentligen är det inte konstigt att dom inte förstod eftersom att det aldrig pratades om, det stoppades aldrig och det fanns aldrig någon som ställde sig upp och sa NEJ . Däremot var det lärare som fnittrade bort det hela och försökte trösta med att pojkar är pojkar , men det är ju jävligt fel. 

Jag har haft killar i min närhet som inte tagit ett nej på allvar, som blivit arga när jag inte velat att som dom, som skrikit när jag sagt emot och som slagit när orden tagit slut. Dom har stulit, förföljt mig och försökt kasta ut mig igenom fönstret. Och vad gjorde jag? Jag gjorde ingenting för vad skulle jag säga, det fanns ingen annan där som sa stopp, det fanns ingen som berättade vad man är värd och förtjänar så man sjunker in och tror att det är såhär jag ska leva, det är såhär det ska vara. När jag bröt upp ett av mina förhållanden så fick jag slå mig ut ur lägenheten, jag blev kastad i väggen, på golvet och nästan ut genom rutan men då orkade jag inte mer så då sparkade jag tillbaka och jag sparkade tills han låg på golvet så jag kunde springa därifrån. Han dök upp igen, han satte en kniv mot min hals och allt jag tänkte var att det är vinn eller försvinn. Jag tryckte kniven hårdare mot halsen, jag vann. Men ni vet, pojkar är pojkar och dom blir aldrig stoppade så vart tror ni egentligen att det tar slut för dom? När tror ni att dom lär sig? 

Jag har bara döttrar, små barn och det har redan hänt dom. När dom var på lekplatsen så kom några killar och tryckte in dom i ett hörn, killarna drog ner sina byxor och visade sitt kön och försökte få tjejerna att ta på det, på dom. Jag hör hur ungarna går ute på gården och skriker hora, fitta och att dom ska knulla allt som går. Jag hade plockat mina barn om dom gick runt så men det gör inte deras föräldrar , dom går in och stänger balkongdörren. Dom blundar för pojkar är pojkar

Om jag ska lära mina döttrar något så är det deras värde och styrka, sen ska dom lära sig att slänga iväg en redig höger för det kommer dom behöva i skolan, på stan, på krogen, på jobbet. Dom kommer behöva försvara sig precis överallt. För idag är det så, tjejer måste försvara sig själva för att vi alla har valt att försvara och acceptera killarnas beteende. 
Jag tänker aldrig må dåligt över mitt utseende igen

Jag vaknade upp och insåg att jag skadar inte bara mig själv genom att tycka illa om mitt utseende utan jag skadar mina barn precis lika mycket. Att vakna upp sådär var det bästa som hänt mig för nu trivs jag med min kropp.

Under mina tonår så kunde jag inte titta på mig själv och vara nöjd över något med min kropp och pågrund av detta så försökte jag gå ner i vikt och jag utvecklade ett självskadebeteende. Jag har aldrig varit den som stått timmar framför spegeln för att bli fin , jag var snarare den som gick förbi spegeln fort för att slippa synas, för att inte låta mig provoceras av mig själv. Jag var underviktig, mådde psykiskt dåligt och hade ingen respekt för min kropp för fem öre. När jag tänker tillbaka på denna tiden så funderar jag hur jag tänkte, jag tycker lite synd om mig för jag var inte gammal.. Jag hade verkligen en skev bild och inte på media men på mig själv.

Idag är jag 22år gammal, jag har fått två barn och det är klart kroppen förändras av graviditeter men jag kan inte säga att jag är missnöjd över vad graviditeterna har gjort med mig och min kropp. Jag har en mjuk mage, jag har en ledsen navel och små bristningar. Idag väger jag mer än vad jag gjorde då men det har ingen betydelse, jag kan välja att bli mindre eller större, jag kan välja hur jag vill forma min kropp men även om jag inte kan få bort bristningarna så kan jag sudda ut det negativa tänket till dom.

Jag har mått så dåligt över mig själv att jag inte orkar göra det längre, jag vill älska mig själv eller åtminstone acceptera varenda centimeter av mig själv. Och om jag inte gör det för mig själv så tänker jag göra det för mina barn för är det någon som påverkar dom så är det jag. Har ni hört det där barn gör som föräldrar gör och inte säger , det är sant! Hur jag vet detta? Jo, en dag så kom min dotter hem ifrån dagis och sa att hon inte var tillräckligt fin. Hur kan ett litet barn säga att hon inte är tillräckligt fin? hon hör mig, hon ser mig!

Om jag går runt och klagar på mitt utseende så är det inte konstigt om hon kommer och klagar på sitt utseende, hon kanske inte ens förstår vad hon säger men hon säger det för att jag gör det, hon vill känna det jag känner för att det är jag som lär henne och det är mig hon dagligen ser. Kan jag förändra mina barns syn på sig själva så är det klart jag gör det om det är till det bättre.

_____

Men nej, det är inte alltid lätt att bara vända blad rakt upp och ner , ibland så kan det komma dagar då jag är missnöjd över något men det brukar jag fort kunna skaka av mig och att ha den makten att kunna skaka av det negativa är väldigt skönt och befriande. Man behöver inte alltid älska allt på en gång men att acceptera är en bra början, väldigt viktigt faktiskt! Det är en jävla grym känsla när man lyckas och när man kommer från det där stadiet där man jämför, gömmer sig och är rent jävla osäker så låt det ta lite tid om det måste, det är värt det.

Och oavsett om man har barn eller inte så ska man vara nöjd med sig själv, man ska hitta en jävla massa rätt och mindre fel på sig själv. Man ska trivas med sin kropp för man kommer tillbringa hela sitt liv i den.

Vad gör dom om jag vägrar
Detta inlägget publicerar för andra gången, kommer ursprungligen från min tidigare blogg. 
Som ni tidigare kanske sett så skrev jag om mötet med läkaren på NÄL för att få beviljat ett snitt.. Om inte, det gick åt helvete och den 23/5 ska jag dit ännu en gång,, Vad som hände efter jag var där kan ni bland annat läsa i ett tidigare inlägg, men det hände saker även efter att det skrevs. Så varför inte börja förklara lite smått igen, kanske mest för att få ut mina tankar men också kanske för att få lite tips och råd ifrån någon annan som kanske läser detta. 

Så iallafall,, Jag lämnade min kurators nummer till den här läkaren som jag träffade, tänkte att eftersom hon påstår att jag inte sagt ett ord, att killen inte sagt ett ord så kanske hon kunde lyssna på min kurator men det visade sig att denna läkaren var sjukare än jag trodde. Hon hade faktiskt ringt till min kurator, samtalet mellan dom var något sjukt sa min kurator när hon berättade om detta för mig.. Läkaren hade börjat skrika, hon sa att jag inte förstod ett piss, att jag inte tänkt igenom någonting och inte vet vad jag vill och ah allt sånt där, kuratorn hade ifrågasatt henne och då blev hon bara värre.. moget att gapa upp sig så verkligen... 
Iallafall så hade det blivit ett och annat snack emellan dom och min kurator försökte förklara att ett snitt var det bästa för mig på alla möjliga olika sätt... läkaren däremot tjatade bara om vaginal förlossning.. tillslut gick deras samtal så långt att det bara klicka. 

Jag fick nästan order av min kurator att försöka få en ny läkare så jag ringde barnmorskan jag hade haft mitt första maria aurora-samtal med och jag förklarade allt, både från mitt håll och min kurators och jag berättade hur dåligt jag mådde av denna läkaren.. fick till svar " du kanske bara uppfattat att hon inte förstår för att hon inte är svensk"... man bara what?!? tyvärr kunde inte just hon göra något men bad mig att kontakta specMVC , sagt och gjort jag ringde även dit. 

SpecMVC tog mig nog aldrig på allvar, jag förklarade även för henne jag fick prata med och jag sa att vägrar träffa den där läkaren igen.. Om något gick som planerat? nej! 
Dom har inga andra läkare med tider innan beräknad födsel och hon tyckte att det bästa vore att träffa denna sjuka läkare som jag träffade sist, hon försökte tydligen trösta mig med att den läkaren inte tar beslutet sen utan hon måste framföra mina ord och känslor till ett team som tar beslutet.. och ja visst hade de varit en tröst.. om denna läkaren faktiskt brydde sig om vad jag sa, hon menar på att jag inte förklarar så jag tror inte att hon kommer framföra något alls. 

Det värsta är att jag bara avskyr inte denna läkaren ,, jag litar inte på henne. Mitt möte är 23/5 och då går jag in i v37 , jag är liksom i slutspurten av graviditeten och vad som helst kan faktiskt hända, Hon ska dessutom samtala med ett team och därefter ta ett beslut, jag tror inte det tar en dag.. Dessutom är hon så jävla ful så hon skulle säkert säga att vi måste ha ännu ett samtal för att jag (enligt henne ) inte vet vad jag pratar om, ger mig in i och blaba... 

Min största fråga, hur kan dom vara så fittiga och ev. ge mig ett beslut så sent? Om dom säger nej har jag knappt någon tid att försöka förbereda mig mentalt på en vaginal förlossning, hur tänker dom där? Dom gör att jag inte vill eller kan njuta av min graviditet, dom får mig att frukta förlossningen och vad som händer efteråt.. Hur fungerar egentligen sjukvården och varför tas inte psykiska problem på allvar? 

Vad gör dom när jag vägrar? Jag kommer inte låta någon röra mig, titta på mig ,, jag kommer inte tillåta några undersökningar,, vad gör dom då? Vad gör dom när jag vägrar ge dom tillåtelse till min kropp som dom vägra låta mig ha makten över?! 

Nej jag vet faktiskt inte, jag hatar dom, jag hatar läkaren som valdes ut till mig , jag funderar på att avboka allt, men jag funderar ju också på att bara behålla bebis i magen å aldrig låta henne komma ut, så ja. Allting går i ett i mitt huvud samtidigt som allt står helt still. Jag hade accepterat om läkaren inte förstod mig men att hon inte ens lyssnar det är bara sjukt fel. 

Att säga att jag inte vet vad jag pratar om eller att jag inte tänkt igenom detta alls.. FEL! 
min dotter är 6år, jag födde henne med ett planerat snitt så jag vet vad jag ber om, jag har även sagt att jag är fullt medveten om att bara för att det var så lätt då och att jag mådde så bra betyder det inte att jag kommer göra det denna gången. 
Jag sa att jag aldrig skulle ha fler barn, varför? jo för jag ville inte behöva dra upp kampen om ett snitt, jag har funderat på att plocka bort livmodern å allt för att försäkra mig om att risken att behöva föda vaginalt inte finns.. JAG VET VAD JAG VILL,JAG VET VARFÖR OCH JAG FÖRSTÅR! 

förlåt för mina så röriga inlägg, men hela jag blir ett vrak av bara tanken på allt detta å då blir det så galet mycket på en och samma gång.