Liv Ringström

Ska en alvedon hjälpa mot ev. nattskräck?
Jag vet inte vart jag ska börja samtidigt som jag är helt slut så är jag förbannad men också ledsen för min dotters skull. Under veckan som varit så har hon vaknat med gallskrik på nätterna, varit otröstlig men bara somnat om efter ca 5-10minuter. Både jag och T har funderat på om det är någon mardröm eller typ av nattskräck men inte tänkt så mycket på det. 

Natten till idag så vaknade hon med ett hemskt skrik och ännu en gång otröstlig. Denna gången höll det på i 1-1,5timma. Hon skrek så att hon skakade, tappade andan och hon sparkade som i ren panik. Det var skitjobbigt för vi fick inte röra henne samtidigt som hon inte ville släppas och vi höll på med allt. Ibland la vi henne i vår säng men då kanade hon ner på golvet och la sig för att forsätta sparka och slå, och knuffa in sig själv mot väggen. T är sönderriven efter hennes sparkar och försök att slå sig fri.

Hundra tankar gick i skallen och man visste inte om hon hade ont, om hon sov eller var vaken men vi började väl förstå att vaken är hon inte då hon bara stirrade med blicken, vi fick inte en reaktion av henne. Vi ringde 1177 bara för att se om dom hade någon aning eller kanske kunde bekräfta t ex nattskräck men dom ville att vi skulle åka till akuten så vid 3tiden får jag åka iväg och hämta barnvakt till dom andra tjejerna som såklart vaknat av Dusas skrik och gråt. Sen när jag kom hem för att hämta T och Dusa så hade hon lugnat sig, hennes blick var tillbaka och hon till och med prata lite med oss. Vi valde att ändå åka för vi ville ju ha svar!

Vi kommer till Näl och sätter oss i väntrummet, en sköterska kommer och ropar upp oss och i samma veva som vi reser oss för att följa med så stannar hon oss och vi ska sitta kvar i väntrummet. Hon tittat på oss och undrar varför vi är där kl 3 på natten och både jag och T börja nog undra vad fan hon menade, visst var Dusa lugn nu men för bara en stund sedan var hon helt "galen" om jag får uttrycka mig så. Vi försökte förklara paniken, sparkarna, skriken och att hon var okontaktbar men allt tantjäveln fastnar vid var att hon inte vad medvetslös så varför säger jag okontaktbar.. Både jag och T blev väl irriterade för att hon inte tog oss på allvar det var som att Dusa bara hade gråtit lite vanligt för att hon var missnöjd. Fan för den tantfan! 

Vi blev skickade till Uddevalla för att träffa en barnläkare som kanske kunde ge oss svar, kolla Dusa och ge en bedömning på ifall det skulle kollas upp. Vi kommer till en jourcentral som är tom så vi kommer fort in men tyvärr lika fort ut. För det första så bröt denna läkaren jäkligt mycket så varken jag eller T förstod hälften av vad han sa och i detta fallet så vill jag faktiskt ha stenkoll på allt som sägs. Hur som så lyssnade han på lungor, kollade öron och hals. Vi fick återigen berätta allt men han verkade lite tom i skallen som sköterskan på Näl. Efter 2-3min så säger han att vi kan åka hem, att vi ska ge henne en alvedon om hon vaknar och skriker. MEN VA?! Jag försökte även här att prata lite om nattskräck och liksom grejer på det spåret men han ignorerade det totalt. Jag var så jävla irriterad och det var även T, liksom hur kunde man vara så jävla vidrig? Jag hade accepterat om dom iallafall lyssna på min teori om nattskräck och istället svara att ja, det är möjligt men tyvärr kan man inte annat än att vänta ut det. Det är ju inte så svårt? 

Nej fan, Dusa fick iallafall sova resten av natten och verkade inte minnas något alls och idag är hon lika vild som vanligt och det är ju skönt. 
#1 - sarah

åh fin bild

#2 - Lisa

Det låter jättejobbigt o helt galet 😡 Filma henne om det händer igen så ni kan visa sköterska/läkare 💕

Svar: Jo det är så jäkla trist.
Liv Ringström