Liv Ringström

Jag trodde aldrig jag skulle stå gråtandes i sjukhuskorridoren
Inlägget publiceras för andra gången, skrevs på min tidigare blogg från början. 
Jag trodde aldrig att jag skulle stå gråtandes i korridoren på sjukhuset, inte heller att jag skulle önska att min graviditet bara stanna, avbröts och glömdes bort.. Men igår blev det så. 

Jag förberedde mig för andra mötet angående ett planerat kejsarsnitt, något som jag verkligen verkligen vill ha, något som jag verkligen behöver. Både jag och killen åkte på detta, jag var vid det första själv men passade inte alls med den personen jag då fick träffa och tänkte att kanske behöver jag faktiskt någon mer vid min sida och tack och lov för att han följde med! 

Mitt namn ropades upp och jag såg läkaren , tog henne i hand och gick in på rummet, redan då kände jag att det är kört, men jag satte mig, bet ihop och hoppades på att hon skulle börja på något bra sätt. Hon sa att hon läst om varför jag var där, vad jag tidigare sagt och att jag tidigare gjort ett snitt, så även om hon visste allt ville hon att jag igen skulle berätta ( och det är faktiskt galet irriterande att ständigt behöva upprepa allt om och om igen) men jag började, jag sa som det var att jag vill ha ett snitt pågrund av att det för mig är naturligt, det är så jag ser mig själv föda, att ens tänka tanken på en vaginal förlossning det går inte.. Och vi kom då till ännu ett "varför" och jag fortsatte, för att jag känner mig blottad , skulle känna mig äcklad av mig själv, jag är en väldigt privat och egen person och att ligga där med läkare och annat och försöka krysta ut ett barn det skulle inte gå, jag skulle låsa mig och bara vägra fortsätta för jag vill verkligen inte, för att för mig är det fel... Jag fortsatte och sa det att jag är rädd för att bli tvingad att föda vaginalt, att antingen ge upp mitt i allt eller att behöva ta emot min dotter och inte vilja ha henne, inte vilja se henne och bara stöta bort henne,,, just för att jag skulle känna mig äcklad av mig själv och blottad. Trots att jag ständigt berättade VARFÖR så fråga hon samma sak om och om igen "varför" jag bröt ihop för att det är ännu en gång läkarna förstår noll, får mig att må sämre över mig själv och mina hinder... Hon fortsatte med att berätta om risker vid ett snitt men när jag bad henne berätta om dom risker och komplikationer vid en vaginal förlossning så malde hon på om snittet ungefär som att det är en dans på rosor med vaginal förlossning. Åh det höll på hur länge som helst, jag sa tillslut att allt är sånt som kan hända oavsett vad, men hon vägra hålla med.. 

En ny tid,, hon gav mig en ny tid å då skulle jag säga varför jag ville ha ett snitt, å jag vet inte med vilka fler ord jag ska förklara det, till&med killen försökte men ingenting gick in. Hon avslutade allt med att göra ett ultraljud, något som jag då inte ville veta av, jag ville inte se att hon fanns där inne för de visade bara ännu mer att hon måste ut. 

Jag kom ut ur rummet, bröt ihop igen.. Jag är så trött på allt runt om, jag är så trött på att ingen lyssnar, jag får ständigt höra att om det var fysiska hinder blablabla .. men jag tycker att psykiska ska ses minst lika allvarligt, tydligen inte läkarna. 

Jag tror att jag igår grät hela dagen, jag ville packa ner att bebissaker, jag ville låtsas som om allt bara varit något jag drömt, jag frågade mig själv flera gånger varför jag behöll henne, varför jag valde att vara gravid, att få ett barn till, jag blev ledsen så fort hon rörde sig för jag ville inte känna, ville inte veta att hon var där. Jag har tidigare varit så glad, bara längtat och mått bra men det förstördes så brutalt. Hade jag vetat att det skulle bli såhär hade jag antagligen aldrig valt att få ett barn till. Jag vill inte veta hur allt kommer kännas dessa veckor fram till nästa möte, vill inte veta vad dom ska säga då, men jag hatar dom för att dom förstört glädjen i detta, i graviditeten och att få bli mamma på nytt. 

​har inte jag rätt att bli mamma bara för att jag inte vill/kan föda vaginalt? ​​

​nu är detta en liten del av allt, en sammanfattning av det hela och jag har inte fått med vartenda litet ord som sades på samtalet, men man får nog en bild av det hela och förstår.